Blondie + Lurmus

Det finns både bra och dåliga saker att berätta om det där tåget. Vi är nog nånstans längst där inne glada över att ha gjort det men det känns evinnerligt bra att aldrig behöva göra det igen. För det vill vi inte! Om vi bara skulle se ett tåg som ser likadant ut skulle vi spy.

Det här kommer bli ett rätt långt inlägg.

Första kvällen var hemsk. Vi kliver ombord på ett tåg där vår vagn ligger nästan helt i mörker. I vår kupé epilepsiflimrar ett lysrör svagt. Vi är de enda passagerarna i vagnen förutom två kinesiska tågvärdar. De kan ingen engelska, verkar helt oförberedda på att vi ska komma och det känns nästan som att de aldrig sett biljetterna förut. Kallt som stryk är det också. Tåget hade sina glansdagar för 30-40 år sedan. Inte riktigt vad vi föreställt oss. Sex dagar i ett koltungt mörker helt ensamma liksom. Gråten känns faktiskt nära.

Morgonen därpå känns det faktiskt lite bättre, så som det ofta gör i dagsljus. Vad ska vi göra liksom? Vi sitter ju där vi sitter. Dagarna flyter på och vi kommer in i någon slags rutin. Vi blir kungar på att chilla, att acceptera läget och att uppskatta de små händelserna. Om vi tar en promenad två vagnar bort är vi nöjda för att vi åstadkommit något den dagen. Vi löser korsord och sudoku, läser böcker och om vi känner att vi har tillräckligt med batteri lyssnar vi på musik och tittar ut genom fönstret.

Om man åker transsibiriska får man se mycket. Man får se hur Ryssland förändras från nästan svensk natur in till det kala Sibirien. Mongoliet med sina galopperande vildhästar och vinterpälsade kameler i ett ökenliknande landskap. Och det är nog det som gör det värt att ha åkt ändå. De vackra vyerna väger upp mot allt det dåliga (och det är mycket vill jag lova men skulle jag skriva allt här skulle inlägget aldrig få ett slut) och gör att vi blir nöjda med att inte ha tagit direktflyget till Bangkok. 

Vi har åkt världens längsta järnväg. Utan att bryta ihop eller döda varandra. Vi var i Moskva och nu är vi i Beijing. Och det är ju ändå fett coolt.