Blod, svett och en bestigen vulkan.
I söndags bestämde vi oss för att vi skulle bestiga en vulkan och inte vilken vulkan som helst utan Indonesiens näst högsta, Gunung Rinjani på 3726 m. Detta skulle ta 3 dagar och 2 nätter. Till saken hör att det närmaste vi kommit träning dom senaste 2.5 månaderna är vårt besök vid kinesiska muren eller möjligtvis våra springturer från sarongerna till vattnet (på cirka 10 meter) för att sanden har varit så varm. Men vi bestämde oss och vi klarade det. Med bravur. Ett riktigt jäkla dumt påhitt men det var värt varenda blåsa och all träningsvärk i världen. Vyerna vi fick se och stoltheten över att vi faktiskt vandrat hela vägen upp går knappt att beskriva. Vi frös och svettades och ramlade och skrattade och svor och lämnade en liten del av våra hjärtan uppe på berget. Att få se en solnedgång från ett tält ovanför molnen, att få äta lunch i en vulkan vid en sjö med en till vulkan i, att få nå 3726 meter med bultande hjärta och skakiga ben samtidigt som solens första strålar letar sig fram över Indonesiens övärld, det är att leva.
