Blondie + Lurmus

Här kommer fortsättningen på det som visade sig bli en väldigt intressant dag.

Med oss på turen i Halong Bay var ett tyskt par i 40-årsåldern. Dessa två var bland de mest underbara och inspirerande människor vi någonsin träffat. Otroligt snälla dessutom och det kändes nästan som att de adopterade oss lite under de dagar vi spenderade tillsammans.

Nina och Monier (som de heter) pushade oss till att vara lite wild and crazy då det började bli dags att åka hem från Halong Bay. De skulle, istället för att åka tillbaka till Hanoi, åka söderut direkt från stället där vi klev i land. Och det lät ju logiskt. Varför åka tre timmar inåt landet när man kan åka rätt ner? Så vi hakade på dem. Sa hej då till vår inte alltför underbara guide och lät äventyret börja. På något vis skulle det ju lösa sig.

Första stopp var busstationen. Där pratade man inte engelska. Därifrån gick det inte heller några bussar längre än tre timmar söderut. Vår slutdestination låg ungefär 17 timmar neråt i landet. Yes. Vi köpte iallafall biljetter och tänkte att det är ju en bit på vägen. 

Nästa stopp var själva bussen. Och att åka lokalbuss i Vietnam är inte som att ta linje 100 upp till Umeå direkt. 32-tums-tvn längst fram visade vietnamesisk film varvat med humorprogram på högsta volym. Det gjorde ont att lyssna på. Sedan var vi de enda som klev på på en riktig station. Var och varannan minut saktade vi in, dörren öppnades (om den ens hade stängts) och människor hoppade in i farten. Inte som linje 100 alltså.

Resans tredje stopp var i den lilla stad som våra tyskar skulle spendera en dag eller två i. En riktig liten håla. Och som äkta vietnameser blev vi inte avsläppta på någon station utan mitt på gatan någonstans där vi inte visste vart vi var. Här hade Nina och Monier kunnat säga hej då och bege sig till sitt guest house och det hade varit okej. Men de stannade! Det var så skönt att inte vara ensamma i en helt okänd stad i mörkret utan någon egentlig plan eller aning om vad vi skulle göra. 

Vi försökte fråga efter någon slags ordentlig busstation men lyckades inte superbra. Ingen engelska även här tills en moppe rullar upp bredvid oss och frågar om vi behöver hjälp. Efter ett tag visar det sig att han äger en resebyrå inte långt därifrån och att han kan hjälpa oss komma till Hoi An. Utan att ha så mycket att välja på följde vi med. Här kändes det väldigt, väldigt bra att inte vara ensamma. 

När vi kommer fram visar det sig att kvällståget är fullt men att han kanske kan få med oss på en s.k. sleeping bus om en timme. Lyckan var gjord! Vi behövde inte slösa tid eller pengar på en stad vi inte ville vara i, utan kunde komma iväg på en gång. Vi hade en sån himla tur!

Efter lite middag och avsked från våra tyska änglar påbörjade vi resans sista etapp. Nattbussen. Nattbussen där man tydligen kört ner två vietnameser till golvet så att det fanns två lediga "sängar" åt oss. Vi tog av oss skorna och fick gå längst bak i bussen för att lägga oss. Hamnade bredvid två svenska killar som berättade för oss att även här är det inte riktigt någon ordning eller någon som har koll på läget. Trevligt var det dock och efter lite om och men lyckades vi somna.

Sista stopp: Hoi An.